Helena Franzéns verk Trigger Point inviger den nyrenoverade scenen på Moderna Dansteatern. Här berättar hon själv om verket och de människor hon valt att arbeta med.

Hur känns det att inviga den här nygamla scenen?
– Det känns jätteroligt. Jag har alltid älskat att vara på Moderna Dansteatern. Det är en scen som verkligen tillhör den moderna dansen. När jag började dansa där i början av 90-talet, fanns det inte så många scener för det vi höll på med. Så det känns väldigt kul att vara med och inviga ett nytt kapitel i teaterns historia.

I Trigger Point står du på scenen tillsammans med tre av dina favoritdansare. Vad betyder dansarna för dig?
– Dansarna är verkligen kittet i mitt arbete. Deras egenheter är en stor inspirationskälla och det växer fram mycket material under våra många timmar i studion. Det är ett guldläge för mig att ha så självständiga och bra dansare.

Två av dem, Katarina Eriksson och Dan Johansson, är återkommande medskapare i Helena Franzéns verk. Den nya stjärnan i sällskapet är Ori Flomin, israelisk dansare och koreograf bosatt i New York. Deras vägar har korsats där flera gånger och de har länge talat om att göra någonting ihop.
– Vi har ett liknande sätt att arbeta och tänka och han undervisar ju också precis som jag. Jag är jätteglad att vi äntligen kommit till skott!

Att samarbeta med en högt aktad och upptagen dansare på andra sidan ”pölen”, innebär förstås en del schemapusslande och resande. Under det gångna året har Helena Franzén åkt både till New York och Bryssel för att på tu man hand repetera med Ori.

Det är ett arbetssätt som passar bra eftersom Trigger Point till största delen kommer att bestå av solon. Sitt eget solo har hon redan uppträtt med på en festival i Mérida, Mexiko, där det mottogs med stora ögon.
– Det fick bra respons, alla hade en åsikt om det. Det är ett tio minuter långt solo där jag aldrig står på två ben och där jag mest rör mig baklänges. Jag tror att det stack ut lite i förhållande till det andra som visades där. Det var en fin upplevelse och platsen var helt underbar. Jag rekommenderar alla att åka dit!

I Trigger Point är Méridas tropiska hetta långt borta. Här kommer scenrummet i stället att präglas av en torr ödslighet. En stor inspirationskälla under arbetet har varit Gus van Sant-filmen Gerry där två vänner går vilse i en karg och ödslig saltöken.

– Det sägs ungefär tre ord under hela filmen. Det är det ödsliga landskapen som berättar karaktärernas historia, det är väldigt drabbande. Vi, Markus Granqvist som är ljusdesigner och jag, har lånat in element från filmen i scenografin i form av det skiftande ljuset, tomheten, det vita och det karga.

Ökentemat återkommer också i musiken som skapats av Jukka Rintamäki. De två har arbetat ihop ett tiotal gånger sedan Helena Franzén bad hans band Silverbullit att medverka i ett beställningsverk för Kunglige Teatern i Köpenhamn.
– Han gav mig en cd-skiva med sin egen musik och jag blev helt såld. Jukkas musik är genrelös och han är väldigt känslig för nyanser i det vi vill berätta. Det är otroligt värdefullt för mig.

Kostymerna skapas av en helt ny bekantskap, modeskaparen Astrid Olsson från designduon Fifth Avenue Shoe Repair. Hennes formspråk tilltalade Helena Franzén så mycket att hon ringde upp och frågade henne om hon ville samarbeta. Det visade sig att Astrid länge velat skapa något för scenen och var genast med på noterna.

Helena Franzén är inte mycket för de korta produktionstider som ofta väntas av koreografer.
Efter ett helt år av djupdykningar i de olika solostyckena, ser hon nu fram emot att samla ihop hela gruppen och förverkliga det som än så länge bara existerar i hennes huvud.

– Det är ju rätt speciellt det här yrket, att man lägger ner så mycket arbete på någonting som sedan bara existerar i stunden. Det finns en viss smärta i det, men också en tjusning. Det blir någonting exklusivt för dem som är där.

Som så ofta inom samtida dans är det svårt att säga vad Trigger Point egentligen ”handlar om”. Men det finns ett övergripande tema.
– I akupunkturen bearbetar man en punkt på kroppen som sedan leder vidare till det som är den verkliga smärtpunkten någon annanstans. På ett bildligt plan är det Trigger Point vill gestalta, det är en uppmaning att se bortom det synliga och erkänna de små enskildheternas betydelse för helheten.

Tror du att dina fans kommer att känna igen sig i Trigger Point?
–    ”Fans”, det var fint sagt. I den mån jag har några tror jag att de kommer att göra det. Jag har fördjupat mitt språk under 25 års tid och jag blir aldrig färdig, det går alltid att hitta någonting nytt. Och det gör jag nu genom att skapa verket med den här nya sammansättningen av människor.
–    Jag kan ju inte klä av mig skinnet, men precis som när ett rockband gör ett nytt album försöker jag hitta en ny ton, vässa mitt språk lite till.


Text: Hanna Kangassalo
Intervju från 5 januari 2010